Jag vet inte vart jag ska men jag ska komma dit

Allt ändrades för snart ett år sedan. Eller egentligen började det långt tidigare. Redan tidigare fanns det dagar jag inte orkade något, inte orkade stiga upp ur sängen. Många barnlediga helger spenderades i soffan och jag hamnade efter i skolan. Men det var först i somras jag verkligen förstod att något var fel. Det började med ångest, först kom den på jobbet (på hemtjänsten) för att sedan urarta och gjorde mig nästan fullkomligt isolerad. Jag kunde knappt gå till handlarn här hemma, vilket är en affär i ungefär samma storlek som en mack och det är som mest två kunder inne samtidigt som dig. Jag kunde gå mot en affär, men helt plötsligt kallsvettas och tvingas gå mot en annan affär. Jag kunde inte åka buss, inte handla, inte gå någonstans. Det var med mycket möda jag ens lyckades ta mig till Sölvesborg för att hälsa på min pojkvän (nu make). Jag trodde det skulle gå över, men det gjorde det inte. Inte helt, det gick från ångest minst 5 gånger om dagen, till att bli ångest varje kväll och nu är jag helt enkelt mest bara vara låg. Jag är djupt inne i en depression som jag försöker bekämpa.

Mitt i allt frågar alla: ”När ska du börja plugga igen?”. Ärligt talat vet jag inte. Jag vet inte när jag är frisk nog, om jag blir frisk nog. Psykologen säger att jag i grunden är en svag person, psykiskt alltså. Kommer jag verkligen klara läraryrket som är så otroligt stressigt? Kommer jag klara av att hela tiden känna att jag inte gör nog? Visst vill jag bli lärare, men vad skulle hända om jag klarar av utbildningen och får jobb, hur lång tid tar det innan jag går in i väggen? Alla som känner mig vet att jag kan inte hantera stress. Hell, jag kan knappt handla utan att flippa ut, och då menar jag innan detta med ångesten kom.

Jag är ”bättre” nu på det sättet att jag klarar normala nivåer av folk. Jag kan t.ex åka till Ica Maxi och Öppna förskolan. Men Ica Maxi lönehelgen? Hell no. Och värst av allt, ångesten slår fortfarande till när jag minst anar det. Vid ett tillfälle har det varit så jobbigt att jag nästan svimmat, och då i en liten affär där vi var de enda kunderna.

Det är otroligt jobbigt att tänka på framtiden, det är jobbigt med frågorna om när jag ska börja studera igen. Just idag tar jag varje dag som den kommer. Det finns fortfarande många dagar då jag inte ens vill gå upp ur sängen, går runt här hemma i myskläder och inte ens kan förmå mig själv till att skölja av en tallrik. Men tack vare mina underbara orkar jag mer än jag borde, de kommer alltid i första hand.

Men just idag vet jag inte när jag kommer börja skolan igen, jag vet inte om jag kommer börja och jag vet inte vad jag kommer jobba med. Just nu lägger jag allt fokus på att inte vilja gråta, att orka med de småsaker andra tar för givet.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Att bli bortvald

Jag har ikväll sett på Familjen Annorlunda. Hos Familjen Ilmrud firade de fars dag, det är väl egentligen inget speciellt? Men ändå fick det mig att börja gråta. Ena sonen har ingen kontakt med sin far och direkt det kom på tal började tårarna rinna. När han sa: ”Jag har en pappa men han vill inte träffa mig” och ”han ber om mitt nummer, sen ringer han ändå inte” strömmade de ned. Jag ville bara springa in i TV-rutan och förklara för honom att det är inte han som förlorar, det är hans far som går miste om en underbar son. Jag vet inte hur han känner, men jag vet hur jag känt. 

Jag har växt upp med en pappa som inte är min biologiska. Min biologiska far ville inte ha mig. Dessutom ville han inte skriva på faderskapspapper och det gick nästan till rättegång. Han ville heller inte betala underhåll, och det gick till och med till rättegång. Jag hade noll kontakt med honom fram till jag var 16 år, då pratade vi tre gånger i telefon. Sen var det tyst fram till jag var 20 år och hade blivit mamma. Då ringde han igen och bjöd hem mig till honom. Vi träffades en gång. Han ringde några månader senare och tyckte jag skulle komma förbi igen. Då hade jag precis flyttat och orkade faktiskt inte krångla mig dit, men sa att han var välkommen att besöka mig. Han skulle höra av sig sa han. Jag väntar fortfarande 😉 Ljuset i allt det här är att jag hade en pappa ändå, mina äldre syskons pappa tog på sig rollen. Inte för att han måste, utan för att han ville. Det har aldrig varit någon skillnad på mina äldre syskon och mig, jag skulle till och med kalla det att han skämde bort mig. Han har funnits hela mitt liv, han är den enda personen jag kallat pappa. 

Det som skiljer min historia från grabben i Familjen Annorlunda är min ”låtsaspappa” (som jag ser som min pappa och kommer att nämnas som det resten av inlägget) fanns med från början. Jag var inte tvungen att vara på min vakt ifall han också skulle svika mig, för jag visste inte att jag blivit sviken. Jag visste inte om att jag blivit sviken förens jag var 6-7 år (tror jag iaf), mamma och pappa hade redan separerat och jag var hos pappa varannan helg. Och inget ändrades efter det. Han var fortfarande min pappa! 

Men när jag blev äldre kom ilskan. Jag har varit väldigt arg på min biologiska far. Jag kan inte förklara varför, men jag var det. Men det som har hjälp har varit att jag haft min pappa ändå, jag har dessutom haft ännu en fadersgestalt i form av mammas nya fästman som varit med i över 20 år. Jag kanske inte har en biologisk far, men jag fick två ickebiologiska istället som båda är guld värda. Det här har fått mig att inse att familjen är inte bara de som man har blodsband med. En sak är säker, det är inte jag som förlorade på det här. 

Jag hoppas att en dag inser även den grabben det, och att han mer och mer kan öppna sig för sin låtsasfar. Han är värd en far som inte sviker, och han verkar inte försvinna någonstans. 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En sen uppdatering

Jag bytte för ett tag sedan ut denna bloggen till en politisk blogg, och jag har ganska ofta saknat att kunna skriva om annat än politik. Jag kommer dock inte uppdatera så mycket om barnen då jag värderar deras privatliv. Ja, barnen, de är två nu. Mina fina pojkar helt enkelt. Jag har hunnit gifta mig också för den delen. Snart kommer ett ytterligare inlägg, som jag tyckte förtjänade att vara ”ensamt” 🙂

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Tyvärr håller den här bloggen på att ebba ut, kanske är det så att jag nu inte längre är på den plattformen i livet att jag vill skriva om min dag, mina tankar och mina känslor så vem som helst kan läsa. Det är ju ironiskt, jag är så mycket för integritet, men har under så många år skrivit blogginlägg efter blogginlägg utan att veta vem som läser och varför den läser. Så nu är ”privatbloggandets” tid över, om ett tag kommer denna blogg försvinna. Istället kommer jag starta en blogg där jag skriver om politiken. Inget privat, inget om mig, Charlie eller någon annan i mitt liv.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

22 juli 2012 – ett år senare

Jag följer Jonas Gardell både via twitter och facebook. Mitt ”flöde” fylls med jämna mellanrum av otroligt kloka ord. Och idag är inte annorlunda, detta var vad han skrev på facebook:

”Ett år sedan Utöya. Vi kan hedra de ungdomar som slaktades genom att bekämpa högerextremism och främlingsfientlighet var den än visar sig.

Sörj nu, men sedan: gå med i ett demokratiskt parti, besök en moské, delta i en Prideparad, engagera dig i Amnesty, göm en flykting!

Tänd gärna ett ljus men kom ihåg att när ljuset brunnit ut är det i oss själva som lågan måste brinna.”

Och visst har han en poäng? Det är förjävligt att så många fick sätta livet till för ett år sedan. Det är förjävligt att det finns folk runt om i världen som tycker han gjorde det rätta. Det är förjävligt att det kunde hända. Det som är mest förjävligt är att det kan hända igen! Vi måste gå ihop och stå emot högerextremismen, det är vår enda chans. Och ta tag i ungdomarna, det är där de får fäste. Föräldrar, lärare och fritidsledare måste samarbeta, vi måste på alla sätt som är möjliga att ge ungdomar ett öppet sinne. Lär känna det ”okända”. Sluta se skillnader och fokusera på likheter. Vi får aldrig ge upp, och vi får aldrig glömma 22 juni 2011.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En uppdatering

Det var ett bra tag sedan jag skrev och jag hoppas ni står ut ändå faktiskt 😛 Har inte haft någon lust att blogga när jag haft vettigare saker för mig. Som t. ex att umgås med Jimmie som var här i nästan två veckor. Vad underbart det kändes att få chansen att göra det. Det krockade dessutom med min enda långa ledighet samt att Charlie mitt i allt fick vattkoppor så vi hade sammanlagt 8 lediga dagar tillsammans 🙂 Vi åkte bland annat båtbuss och gick på stan 🙂 Men det jag uppskattade mest var ändå att somna bredvid varandra och vakna bredvid varandra. I ett långdistansförhållande är man ju inte direkt bortskämd med sånt 🙂

Jag känner mig så sjukt lyckligt lottad som får ha två underbara ”pojkar” i mitt liv, både Jimmie och Charlie 🙂 Det är fantastiskt helt enkelt 🙂 Och de två kom bra överens också för den delen 🙂 De byggde duplo tillsammans och när Charlie skulle till mormor tyckte han att Jimmie skulle följa med 😛 Mig brydde han sig inte så mycket om 😛

Det var två underbara veckor helt enkelt, och det känns än ganska jobbigt att komma hem till en tom lägenhet. Hoppas det blir bättre imorgon när prinsen kommer hem efter en vecka hos mormor.

Jimmie och Charlie bygger lego på Toys’r’us 🙂

Mina fina blommor jag fick av Jimmie 🙂

Underbarast ❤

Publicerat i Uncategorized | Märkt | Lämna en kommentar

Tagga för jobb!

Efter tre dagars ledighet är det dags att åka till jobbet snart. Blir ett kvällspass ikväll, blir spännande att se om jag får gå samma tur som innan eller om det är den andra. Jag får bara gå två olika så 😛 Den tredje på kvällen är insulinturen och det har jag inte rätt att ge 😛 Men det märks helt enkelt 🙂 

Men mest av allt räknar jag ned till lördag, då jag äntligen får träffa Jimmie igen, och han kommer stanna i nästan två veckor 😀 Helt underbart! Hade varit ännu bättre om jag kunde varit med honom hela tiden under de två veckorna, men man får göra vad man kan helt enkelt 🙂 Jobbar många kvällspass så det blir ganska mycket tid tillsammans ändå, och jag kommer vara ledig sammanlagt sex dagar av de som han är här, det får duga helt enkelt 🙂 

Min lilla treåring (för ja, det blev han idag…) åkte till sin far för en timme sedan och kommer hem igen på måndag. Kommer ju självklart sakna honom som bara attans, men så är det ju ibland helt enkelt. Vi får mer tid tillsammans under hösten/vintern 🙂 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar