Att bli bortvald

Jag har ikväll sett på Familjen Annorlunda. Hos Familjen Ilmrud firade de fars dag, det är väl egentligen inget speciellt? Men ändå fick det mig att börja gråta. Ena sonen har ingen kontakt med sin far och direkt det kom på tal började tårarna rinna. När han sa: ”Jag har en pappa men han vill inte träffa mig” och ”han ber om mitt nummer, sen ringer han ändå inte” strömmade de ned. Jag ville bara springa in i TV-rutan och förklara för honom att det är inte han som förlorar, det är hans far som går miste om en underbar son. Jag vet inte hur han känner, men jag vet hur jag känt. 

Jag har växt upp med en pappa som inte är min biologiska. Min biologiska far ville inte ha mig. Dessutom ville han inte skriva på faderskapspapper och det gick nästan till rättegång. Han ville heller inte betala underhåll, och det gick till och med till rättegång. Jag hade noll kontakt med honom fram till jag var 16 år, då pratade vi tre gånger i telefon. Sen var det tyst fram till jag var 20 år och hade blivit mamma. Då ringde han igen och bjöd hem mig till honom. Vi träffades en gång. Han ringde några månader senare och tyckte jag skulle komma förbi igen. Då hade jag precis flyttat och orkade faktiskt inte krångla mig dit, men sa att han var välkommen att besöka mig. Han skulle höra av sig sa han. Jag väntar fortfarande 😉 Ljuset i allt det här är att jag hade en pappa ändå, mina äldre syskons pappa tog på sig rollen. Inte för att han måste, utan för att han ville. Det har aldrig varit någon skillnad på mina äldre syskon och mig, jag skulle till och med kalla det att han skämde bort mig. Han har funnits hela mitt liv, han är den enda personen jag kallat pappa. 

Det som skiljer min historia från grabben i Familjen Annorlunda är min ”låtsaspappa” (som jag ser som min pappa och kommer att nämnas som det resten av inlägget) fanns med från början. Jag var inte tvungen att vara på min vakt ifall han också skulle svika mig, för jag visste inte att jag blivit sviken. Jag visste inte om att jag blivit sviken förens jag var 6-7 år (tror jag iaf), mamma och pappa hade redan separerat och jag var hos pappa varannan helg. Och inget ändrades efter det. Han var fortfarande min pappa! 

Men när jag blev äldre kom ilskan. Jag har varit väldigt arg på min biologiska far. Jag kan inte förklara varför, men jag var det. Men det som har hjälp har varit att jag haft min pappa ändå, jag har dessutom haft ännu en fadersgestalt i form av mammas nya fästman som varit med i över 20 år. Jag kanske inte har en biologisk far, men jag fick två ickebiologiska istället som båda är guld värda. Det här har fått mig att inse att familjen är inte bara de som man har blodsband med. En sak är säker, det är inte jag som förlorade på det här. 

Jag hoppas att en dag inser även den grabben det, och att han mer och mer kan öppna sig för sin låtsasfar. Han är värd en far som inte sviker, och han verkar inte försvinna någonstans. 

Annonser

Om svarttusch

En tjugotvååring lärarstuderande ensamstående mamma. Visst låter det underbart? Skriver ofta om min vardag men blandar ibland in lite tankar och funderingar, kanske till och med lite politik?
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s