Jag vet inte vart jag ska men jag ska komma dit

Allt ändrades för snart ett år sedan. Eller egentligen började det långt tidigare. Redan tidigare fanns det dagar jag inte orkade något, inte orkade stiga upp ur sängen. Många barnlediga helger spenderades i soffan och jag hamnade efter i skolan. Men det var först i somras jag verkligen förstod att något var fel. Det började med ångest, först kom den på jobbet (på hemtjänsten) för att sedan urarta och gjorde mig nästan fullkomligt isolerad. Jag kunde knappt gå till handlarn här hemma, vilket är en affär i ungefär samma storlek som en mack och det är som mest två kunder inne samtidigt som dig. Jag kunde gå mot en affär, men helt plötsligt kallsvettas och tvingas gå mot en annan affär. Jag kunde inte åka buss, inte handla, inte gå någonstans. Det var med mycket möda jag ens lyckades ta mig till Sölvesborg för att hälsa på min pojkvän (nu make). Jag trodde det skulle gå över, men det gjorde det inte. Inte helt, det gick från ångest minst 5 gånger om dagen, till att bli ångest varje kväll och nu är jag helt enkelt mest bara vara låg. Jag är djupt inne i en depression som jag försöker bekämpa.

Mitt i allt frågar alla: ”När ska du börja plugga igen?”. Ärligt talat vet jag inte. Jag vet inte när jag är frisk nog, om jag blir frisk nog. Psykologen säger att jag i grunden är en svag person, psykiskt alltså. Kommer jag verkligen klara läraryrket som är så otroligt stressigt? Kommer jag klara av att hela tiden känna att jag inte gör nog? Visst vill jag bli lärare, men vad skulle hända om jag klarar av utbildningen och får jobb, hur lång tid tar det innan jag går in i väggen? Alla som känner mig vet att jag kan inte hantera stress. Hell, jag kan knappt handla utan att flippa ut, och då menar jag innan detta med ångesten kom.

Jag är ”bättre” nu på det sättet att jag klarar normala nivåer av folk. Jag kan t.ex åka till Ica Maxi och Öppna förskolan. Men Ica Maxi lönehelgen? Hell no. Och värst av allt, ångesten slår fortfarande till när jag minst anar det. Vid ett tillfälle har det varit så jobbigt att jag nästan svimmat, och då i en liten affär där vi var de enda kunderna.

Det är otroligt jobbigt att tänka på framtiden, det är jobbigt med frågorna om när jag ska börja studera igen. Just idag tar jag varje dag som den kommer. Det finns fortfarande många dagar då jag inte ens vill gå upp ur sängen, går runt här hemma i myskläder och inte ens kan förmå mig själv till att skölja av en tallrik. Men tack vare mina underbara orkar jag mer än jag borde, de kommer alltid i första hand.

Men just idag vet jag inte när jag kommer börja skolan igen, jag vet inte om jag kommer börja och jag vet inte vad jag kommer jobba med. Just nu lägger jag allt fokus på att inte vilja gråta, att orka med de småsaker andra tar för givet.

Annonser

Om svarttusch

En tjugotvååring lärarstuderande ensamstående mamma. Visst låter det underbart? Skriver ofta om min vardag men blandar ibland in lite tankar och funderingar, kanske till och med lite politik?
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s